15 frågor till mig själv, som jag brukar få eller skulle vilja ha


Ylva4 Foto: Love Bohman
Hur gammal är du?
Har du någon familj?

Jag är född tredje februari 1978 och äldst av tre systrar. Tillsammans med dem, mina föräldrar och en katt bodde jag i Hallonbergen norr om Stockholm tills jag flyttade hemifrån 1998.
Sen 2000 har jag bott söder om stan, först i Skarpnäck och sen i Bagarmossen, två platser där de flesta av mina böcker utspelar sig. Min familj består av min man Love och våra barn Tyra och Valter.

Vad har du för intressen?
Läsa och skriva förstås, helst läser jag barn- och ungdomsböcker, eller böcker om natur, eller litteraturvetenskapliga böcker. Gå konstiga kvällskurser på universitetet i naturvetenskapliga ämnen. Prata med folk jag gillar. Se bra filmer. Spela spel. Gå i skogen. Segla. Träna (men det är väl mer nödtvång). Prata om böcker. Plantera saker (som aldrig kommer upp). Sitta i solen på balkongen och läsa och äta kanelbullar.

Är dina böcker självbiografiska?
Nej, inte särskilt i alla fall. Men man använder ju alltid mycket av sig själv när man skriver, man lånar saker ur sitt eget liv, eller andras, och använder det i sina böcker. Till exempel har jag nog lånat mycket av relationen mellan Malin och Josefin från mig och min yngsta syster.

Är det roligt att vara författare?
Det är det roligaste yrke jag kan tänka mig. Men det är jobbigt också. Och lite ensamt, i alla fall ibland. Fast man lär känna väldigt många trevliga människor och det är förstås fint. Dessutom tycker jag ganska mycket om att vara ensam.

Om du inte var författare vad skulle du ha för yrke då?
Jag skulle vilja vara biolog. I alla fall skulle jag vilja plugga till biolog om jag valde ett nytt yrke nu.

Varifrån får du dina idéer?
Jag vet inte riktigt. Jag tjuvlyssnar på vad folk säger, jag läser något, jag drömmer något och plötsligt blir det något av det som jag måste fortsätta med, tänka mer på, gräva i, skriva om.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?
Det beror på, till exempel hur tjock den är och hur mycket man vet när man sätter igång. Andra och tredje boken om Malin tog bara ett par månader var för då visste jag redan så mycket om Malin. Resan till Kejsaren tog flera år. Ofta skriver jag på flera böcker samtidigt och växlar mellan dem, det gör att det är lite svårt att säga, men ett år i genomsnitt har det blivit.

Har du någon favoritförfattare?
Att läsa är något av det roligaste jag vet och jag har alltid läst hemskt mycket. Några av mina favoritförfattare är Irmelin Sandman Lilius (som skrivit underbara böcker för alla åldrar om den lilla staden Tulavall), Maria Gripe, Edith Nesbit, Ursula K LeGuin, Cynthia Voigt, Robert Westall, L M Montgomery, Tove Jansson, Michael Ende, Astrid Lindgren, C S Lewis och Selma Lagerlöf. (det här är den kortaste lista jag kunnat åstadkomma).
Jag läser fortfarande väldigt mycket, ofta ett par timmar om dagen. Titt som tätt läser jag om böcker jag läst tidigare, vissa favoriter återvänder jag ständigt till. Ofta läser jag för att se hur andra skrivit om saker som liknar det jag själv försöker skriva om.

Vilken tycker du är den bästa bok du skrivit?
Det är en svår fråga som jag får då och då. Sanningen är att det ändrar sig ofta, ibland flera gånger om dagen. För det mesta tycker jag bäst om den jag skrivit senast, eller kanske snarare den jag håller på att skriva, för den kommer förstås att bli oändligt mycket bättre än de tidigare. Om det nu blir något alls.

Hur jobbar du?
Jag skriver först för hand i olika små skrivböcker, utan att veta riktigt i vilken ordning saker och ting ska komma i den färdiga boken. Det är bra för då kan jag skriva den bit jag har lust med just då. Efter ett tag får jag ordning på historien och vet vad den handlar om. Då ritar jag en slags kalender för hela boken där varje viktig händelse finns uppskriven. Så numrerar jag alla textsnuttar och skriver in numren för textbitarna på rätt plats i kalendern. Sen skriver jag de bitar som fattas.
Och sen sätter jag mig framför datorn och skriver in alltsammans. Det är väldigt spännande, för innan jag gör det har jag egentligen ingen aning om hur lång boken är. Att skriva in Resan till Kejsaren tog till exempel mycket längre tid än jag hade tänkt mig, jag hade inte alls förstått hur tjock den var.
Efter det börjar det verkliga arbetet, att skriva om och skriva om och skriva om och skriva om tills man är så trött på boken att man bara vill slänga den. Då får man ta en paus och tvinga någon att säga något uppmuntrande, och sen är det bara att fortsätta, att skriva om och skriva om och skriva om... Fast himla kul är det.

Har du några råd och tips till den som skriver själv?
Skriv mycket och läs mycket. Man behöver ofta inte veta så mycket när man börjar skriva en historia, man börjar med det man vet och efter ett tag vet man mer. Jag brukar skriva den bit jag har lust med just då. Ofta vet jag inte var just den snutten ska vara förrän långt senare. På slutet blir jag förstås tvungen att skriva de bitar jag aldrig fått lust med.
Titta hur de författare du gillar konstruerar sina historier, fundera över vad det är som gör att en viss bok är bra. Och när du kör fast och inte vet hur du ska berätta en viss sak så titta hur andra löst problemet, kanske kan du knycka en idé, eller komma på en ny lösning.

Om skrivarläger
Under hela högstadiet åkte jag varje sommar på skrivarläger, underbara enveckaskollon för folk som var lika förtjusta (nästan i alla fall) i att skriva som jag var, och under terminerna var jag med i en skrivarcirkel som träffades en gång i månaden och skrev ihop. Båda delarna är något som jag verkligen rekommenderar till var och en som tycker om att skriva. Håll utkik och fråga på biblioteken, där brukar de veta när liknande projekt ordnas, eller så ordnar de till och med något själva om man tjatar lite.

Tyckte du om att gå i skolan?
Inte högstadiet. Och egentligen inte mellanstadiet heller. Men lågstadiet och gymnasiet gillade jag. Där fanns det liksom mer plats att andas och man kunde vara sig själv mycket mer. Men resten var som ett trångt skåp. Alla skulle vara på ett visst vis och även om jag inte riktigt visst hur jag var så visste jag att sån var jag i alla fall inte.
Jag tycker det är en konstig idé att man ska tvingas tillbringa dagarna ihop med några bara för att de råkar vara lika gamla som man själv och bor på ungefär samma ställe. Det händer aldrig senare i livet. Inte tror jag man lär sig särskilt mycket samarbete av det heller. Man har liksom nog med att försöka överleva. Och med tanke på hur många som talar om speciellt sin högstadietid med fasa är det uppenbart att det är något som är helt sjukt. Det är sorgligt och lite konstigt att det blir så fel för många lärare är jättebra.

Hade du bra svensklärare?
Nja, ibland. Men för det mesta var de ganska överseende trots att jag ofta inte följde deras instruktioner. Till exempel vägrade jag skriva faktauppsatser utan gjorde alltid berättelser av allt oavsett vad läraren tänkt sig. I nian skrev jag dikter vilket ämne min svensklärare än gav mig, men vid det laget hade hon gett upp och lät mig hållas.


Hem