Om man heter Robin Omslag: Dick Aschenbrenner
Utdrag ur boken

Om man heter Robin

Det stod en flicka i regnet utanför Robins fönster. Hon hade smala ben och ingen jacka. När Robin kom ut var hon borta. I sanden där hon stått fanns inga fotspår.
Och hemma var någonting fel. Det hördes på allt Robins mamma gjorde, på skivorna hon spelade, på hennes sätt att skjuta in lådorna i diskmaskinen.
Robin tittade hon inte på.
Robin, som kanske var den enda som såg flickan.


Det började med en dröm

I maj 2005 vaknade jag och hade drömt. Jag hade drömt om en flicka och en pojke. De var ungefär tolv-tretton och satt inne i ett litet sånt där hus som finns på lekplatser ibland. Båda hade på något vis sökt skydd där, dels för att det regnade och dels för att de var på flykt nånstans ifrån. De kände inte varandra och de var ganska avvaktande.
Jag hade inget annat val än att kliva upp och skriva ner det.
Jag höll egentligen just då på att skriva en helt annan bok. Men jag insåg att den fick vänta lite. Jag var tvungen att ta reda på vilka pojken och flickan i lekhuset var och varför de hade gömt sig där.
Pojken fick jag ganska snart grepp om. Det var Robin. Men flickan var svårare. Hon gled undan och visade sig aldrig helt. Jag kan fortfarande inte säga säkert att jag riktigt vet vem hon är.



"'Om man heter Robin' är Ylva Karlssons bästa och mest angelägna bok hittills. Hon behandlar ett svårt ämne utan att bli sentimental eller uppfostrande och hennes prosa är avskalad, ibland nästan poetisk men utan att det någonsin blir pretentiöst."
Steven Ekholm i DN 2 okt 2006.

"Ylva Karlsson har tagit risken att utsätta sig för jämförelser med [Tove] Jansson i den nya boken Om man heter Robin. Hon klarar sig med bravur."
Jonas Thente i Expressen 11 sep 2006.
Läs hela recensionen.

"Ylva Karlsson driver skickligt historien framåt genom dialoger och lyckas med små gestaltande gester frammana det som aldrig utsägs."
Ingrid P Bosseldal i Göteborgs-Posten 18 okt 2006.



Hem